Jennie är uppvuxen i Sävar och har ett förflutet i umebanden Paddington och Heed. Sedan tolv år bor hon i Stockholm, men umedialekten sitter som sten fortfarande. Och när omslaget till nya plattan skulle göras vände hon sig till umekillarna Hugo Sundkvist och Erik Olofsson.
- De som känner mig skulle nog skratta om jag talade om ett norrländskt lugn , för jag är ofta i ett ganska uppskruvat tempo. Däremot tror jag att man har ett sorts inre lugn som kommer av att få växa upp nära naturen, säger hon.
Medan många musiker nästan står med mössan i hand när de erbjuds en spelning eller ett kontrakt, är Jennie stenhård. Hon har varit med om att känna sig överkörd av skivbolag, och startade ett eget bolag inför släppet av debutsoloskivan Lights.
- Att göra det själv innebär helt andra möjligheter att leva på det, större del av kakan kommer tillbaka till mig. Vi är många i sällskap i bekantskapskretsen som peppar, stödjer och lär av varandra, säger hon. Sedan Lights har det hänt en hel del. Förra hösten sa Jennie upp sig från det trygga musik-lärarjobbet på Rytmus musikgymnasium, och flyttade till New York i några månader för att kunna koncentrera sig på musikskrivandet.
- Det här jobbet är ganska socialt, man träffar som regel otroligt mycket folk. Det var bra för mig att få komma bort och slippa kravet på att underhålla ett visst antal relationer.
Jennie hittade en lägenhet på Bleecker street, och säger själv att det var en stor bonus att få uppleva presidentvalet på plats. Du upplevde verkligen en politisk milstolpe, färgade det musiken du skrev?
- Nej, det kan jag inte säga att det gjorde. Overhuvudtaget skrev jag inte så mycket under min tid där, jag behövde vila och få lite nya intryck. Jag samlade på mig en massa lösa ideer som jag plockade fram när jag kom hem i stället. Bara fyra låtar på skivan skrevs där i lägenheten. Mitt i vårt snack om USA:s politiska system kommer killen i kafeet med Jennies pain au chocolat. Vi bryter av och jag ber henne berätta om soundet på nya plattan.
- Någon sa att skivan har mitt tonspråk, och det är kul att höra eftersom den låter lite annorlunda än sist. Det är färre pålägg och mer spelat än förra gången, då det var lite mer elektroniskt och programmerat och musik i fler lager, säger hon och nämner att Emil Svanängen i Loney Dear döpt Jennies musik till sopra-ninopop.
- Jag är inte helt säker på vad det betyder men jag tyckte det lät bra, och beskriver soundet på något sätt.
Den här skivan, som får namnet While the sun's still up and the sky is bright, har inte kommit gratis. Jennie säger att det inte varit tal om någon lyx, hon har inte direkt haft 30 bra låtar att välja mellan till nya plattan.
- Jag har väl känt av den här leva-upp-till-grejen efter Lights. Ett stöd blev den mejlinglista med kvinnliga musiker, skapad av sångerskan Marit Bergman, där Jennie är med. Där kastade hon ut frågan har ingen av er haft ångest inför andra skivan?. Svaren lät inte vänta på sig.
- Bland annat fick jag ett mejl, långt som en uppsats, av Titiyo, säger Jennie. Det är bra att kunna få pepp av andra som har varit med längre och åkt några resor. Hur känns det nu, när du sitter med en färdig skiva i handen, kom det något bra ur ångesten?
- Absolut. När man lyckas ta sig ur något och åstadkomma något, har man kommit någonvart. Häromdagen kunde jag lyssna på den för första gången utan att ha mixöronen på. Då kände jag att vi gjort ett bra jobb. (Anna Lundström i Västerbottens-Kuriren)
Jennie Abrahamson - While the sun's still up and the sky is bright 2009 (How Sweet The Sound)
- I lost my heart
- Late night show
- Sister Theresa
- Outside your window
- W 4th Str, 6th Av
- Look down our road
- What is true
- Aträsk
- Leaving NY
- All I can think of
- I've known from the start